Aaah nystart

Håller på att flytta till Wordpress, så om du har hittat hit är det bättre att du klickar här:

agneslarsson.se
eller
agneslarssons.wordpress.com

Ottar och kärleken

Alldeles nyss kom jag hem från stan efter att ha sett Ottar och kärleken på Stadsteatern. Känner ni igen känslan av att bli lätt upprymd efter en bra pjäs, bok, film, utställning, etc? Inspirerad, glad... En känsla att vilja förvalta på något jäkla sätt. Då är det bra att ha en blogg, men också att jobba som lärare. För här i bloggen kan jag kapsla in alla känslor och alltså bevara dem på något sätt. Och i skolan kan jag försöka sprida känslan till de små samtidigt som de lär sig något på kuppen.

Ottar och kärleken var det.

Vem fan är Ottar? Elise Ottesen-Jensen! Denna i historieskrivningen bortglömda, men superviktiga människa som turnerade runt i Sverige för att visa preventivmedlet pessar, som 1933 grundade RFSU, som kämpade för fri abort och avskaffande av preventivlagarna samt verkade för homosexuellas rättigheter! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen! Elise Ottesen-Jensen!

Jajamen! Utropstecknen är nu oblyga!

Det som var så bra med själva pjäsen, som förstås handlade om Ottar och hennes kamp, var att hon och Moa Martinsson som hon jobbade med, var så ARGA! De SKREK, PUTTADES, SLOGS, KASTADE GREJER! De TOG INGEN SKIT!

Pjäsen avslutades med Ottars begravning, men också med en sorts framåtblick. En Pussy Riot-referens röjde på scen och bilder från dagens samhälle flimrade förbi på en skärm. Självaste Ottar vände på mikrofonen som hon talat i, mot publiken. Mycket symboliskt allting.

Men jag vet inte... Trots upprymdheten och inspirationen som jag känner efter pjäsen, så blir jag liksom lam och handfallen. Hur ser min feministiska kamp ut? Vad är jag arg på, vem jag ska skrika på och putta på? Ska jag skaffa en megafon och starta ett fanzine eller vad är det som gäller?

Hm... Nej, jag vet inte. Men medan jag funderar på hur jag ska kämpa mot orättvisor i världen så kanske Ottar kan få hänga på som en inspirerande maskot och snabbt som blixten dyka fram när det krävs? Vid alla de diffusa tillfällen då det känns olustigt i magtrakten, som att något är fel. De tillfällen då jag överrumplas av det manliga övertaget och blir ännu mer i underläge, alldeles utan svar på tal. De tillfällen då jag inte förrän alldeles för långt efteråt hittar ilskan och orden. DÅ! Då ska Ottar snabbt ge mig styrka att lita på magkänslan och bli förbannad.

Vi har tagit studenten

Vad är det där som rullar förbi? Det dånar mellan husen och folk skriker, alldeles blöta i trasiga kläder.

Är det en lyftkran med en massa smutsiga ungdomar på? Och där hänger ett trasigt tygstycke med någon form av budskap... "HJÄLP OSS"?

Nej, vänta nu. Det verkar som att de firar någonting. Att de slutat skolan? Vadå, studentfest? Ursäkta? Tolv år i skolan... Livet väntar... Framtiden... Finklänning... Kostym... Champagne... Betyg... Blommor... Smörgåstårta... Fanfarer... Gästbok... Släktingar... Kaffe... Ballonger... Björkris...

Jag fattar 0.

[Försökte hitta en bild på en bil med några djur på flaket som en humoristisk liknelse, men det var lättare sagt än gjort. Nu mår jag istället ganska illa efter att ha googlat "animal transport", "truck pigs", m.m.]

31 år

Igår förmiddag gick jag förbi några studenter som hade champagnefrukost på en gräsplätt bakom sin skola. Min första tanke var att vänligt men bestämt be dem städa efter sig. Men sedan lyssnade jag till mitt hjärta och följande harang flög ur mig:

- Jag blir alldeles rörd när jag ser er... Grattis till studenten hörrni...
- Tack! Och grattis till barnet!
- Eeeh tack..., sa jag och fortsatte gastande över axeln medan jag gick:
- Snart är det ni som går här med barnvagn och det känns som igår sen ni tog studenten!

Vad gör jag, vem är jag, funderar jag nu. Känns det verkligen som igår sedan jag tog studenten? Har det inte hänt väldigt mycket med mig sedan jag var 19 år och skräpade ner med diverse läckerheter utanför min skola en ljummen juniförmiddag? Jo, men jag tror faktiskt det. Jag tror faktiskt att vi alla kan konstatera bara utifrån dialogen ovan, att jag inte har särskilt mycket alls gemensamt med mig själv som 19-åring, utan att det var en ganska urtypisk 31-årig morsa som kom spatserande förbi gymnasieskolan.

Dagens outfit

Några grejer jag gått och funderat på idag:

* Det finns många problem här på jorden och ett av dem är blåsten. Babyfilten fladdrar iväg med vinden ur vagnen och picnicfilten far upp i ansiktet på mig när jag försöker slappna av på gräsmattan. Balkongen går inte att sitta på för det dundrar, som vore jag på en båt. Hur länge ska detta fortgå? Jag stannar inne tills det mojnat!

* Sveriges yngsta mästerkock - åh vad jag gillade det programmet och MIN FAVORIT VANN IGÅR! I kommentarsfältet till en instabild på vinnaren som jag lade upp, visade det sig dock att några vänner känner samma avsky för konceptet som jag känner för Smartare än en femteklassare. Jag håller inte med! Det är helt olika saker. Mästerkockarna kan laga mat, de är insnöade på ett tema, ett ämne som de behärskar. Gulliga är de också. Femteklassarna kan inget särskilt. De är bara drillade gaphalsar som dessutom är grundlurade av SVT. Okej, de är säkert jättegulliga, men jag känner inget.

* Har en planerat en kväll framför Lyxfällan och missar första kvarten, då kan det lika gärna vara.

* Jag ser upp till alla som lyckas ha ett städat hem alltid. Ärligt. Hur gör ni? Har ni ett liv? Gör ni något annat än att plocka, plocka, plocka?

* Böcker som inte är så bra har ju ändå blivit utgivna. Kan författaren till en sådan bok se att den är sämre än andra böcker? Hur känns det?

* Jag har märkt att vissa bloggare kallar sin blogg för just livsstilsblogg. Är det ironiskt eller inte? Jag tycker det låter så, hur ska jag säga, konstruerat. Som att bli skriven på näsan. Töntigt kanske? För mig är det alltid viktigt att vara cool. Lika cool som Donya. Och Tina Nordström.

Dagens shopping

Tog en vända. Lämnade tillbaka en klänning som kändes fånig. Köpte en annan istället. Och:

Såpbubblor till Nora
Silvernagellack till mig
Nagellack - neonorange till mig
Picnicfilt till alla
Krokar till sovrummet
På Myrorna till mig/Nora: "Ett annat liv" av Per Olov Enquist, helt ny och snygg, inbunden, 25 kr = kap. Och så två böcker av Pija Lindenbaum också helsnygga, en om Gittan och en om Kenta.

Så nu är man lycklig!

Carpe diem

 

 Pappa pratade om den här bilden förut. Nu har jag också sett den på riktigt. 

Det är en bra bild av tryggheten vs. friheten.

Och nu skulle jag kunna skriva en lista på alla mina drömmar, på allt jag "vill göra" och sedan avsluta med: "JUST DO IT" och sen boka en biljett till ehm... Vietnam?

Men det gör jag inte, för jag har ingen lista längre!

Det må vara bökigt att galoppera runt med en plaststol fastknuten i mulen, men hellre en stol i mulen än en mule i stolen.

:)

Fina Tina

Läste ni detta i lördagens DN?

Tina Nordström, en lång intervju, numera min främsta mindlessness-förebild.

Hon som inte grubblar. Bara gör. Lagar mat, tar sig fram, skiter i.

Så brutalt ärlig med att hon "stoppar jobbiga händelser och tankar i en kista som hon låser", att jag direkt undrar när kistan kommer att sprängas och ta hela familjen Nordström med sig (bildligt menat!!!!).

Eller...? Hon kanske bara inte bryr sig så jävla mycket om negativa grejer som händer, hon kanske lägger locket på utan att det kokar över (ursäkta mataforen) (åh nej, tråkig ordvits), utan att det måste bearbetas, pratas ut, grubblas och bla bla bla.

Hon sysselsätter sig. Går på spinningpass, springer och kan inte stanna, lagar mat, skriver kokböcker, är med på teve, säger JA till grejer och är jävligt KÄCK.

Gapskrattar och är trevlig. Alltid glad.

Why the fuck not???!?!?!

Jag tar efter.

Mindlessness alltså. Så nöjd med detta. Ska skriva en bok, självhjälpsbok med livsfilosofi á la fina Tina. Vi som skiter i, ler och är glada, säger ja, lagar mat, är med på teve, skriver böcker, vågar greja loss.