31 år

Igår förmiddag gick jag förbi några studenter som hade champagnefrukost på en gräsplätt bakom sin skola. Min första tanke var att vänligt men bestämt be dem städa efter sig. Men sedan lyssnade jag till mitt hjärta och följande harang flög ur mig:

- Jag blir alldeles rörd när jag ser er... Grattis till studenten hörrni...
- Tack! Och grattis till barnet!
- Eeeh tack..., sa jag och fortsatte gastande över axeln medan jag gick:
- Snart är det ni som går här med barnvagn och det känns som igår sen ni tog studenten!

Vad gör jag, vem är jag, funderar jag nu. Känns det verkligen som igår sedan jag tog studenten? Har det inte hänt väldigt mycket med mig sedan jag var 19 år och skräpade ner med diverse läckerheter utanför min skola en ljummen juniförmiddag? Jo, men jag tror faktiskt det. Jag tror faktiskt att vi alla kan konstatera bara utifrån dialogen ovan, att jag inte har särskilt mycket alls gemensamt med mig själv som 19-åring, utan att det var en ganska urtypisk 31-årig morsa som kom spatserande förbi gymnasieskolan.