31 år

Igår förmiddag gick jag förbi några studenter som hade champagnefrukost på en gräsplätt bakom sin skola. Min första tanke var att vänligt men bestämt be dem städa efter sig. Men sedan lyssnade jag till mitt hjärta och följande harang flög ur mig:

- Jag blir alldeles rörd när jag ser er... Grattis till studenten hörrni...
- Tack! Och grattis till barnet!
- Eeeh tack..., sa jag och fortsatte gastande över axeln medan jag gick:
- Snart är det ni som går här med barnvagn och det känns som igår sen ni tog studenten!

Vad gör jag, vem är jag, funderar jag nu. Känns det verkligen som igår sedan jag tog studenten? Har det inte hänt väldigt mycket med mig sedan jag var 19 år och skräpade ner med diverse läckerheter utanför min skola en ljummen juniförmiddag? Jo, men jag tror faktiskt det. Jag tror faktiskt att vi alla kan konstatera bara utifrån dialogen ovan, att jag inte har särskilt mycket alls gemensamt med mig själv som 19-åring, utan att det var en ganska urtypisk 31-årig morsa som kom spatserande förbi gymnasieskolan.

15 år senare

För 15 år sedan gick jag ut grundskolan. Igår var jag på niornas vårfest på mitt jobb. Jag är så fruktansvärt vuxen nu. Ingen tvekan råder längre. Visst, jag kan "känna mig barnslig", "ung i sinnet", o.s.v... Ni kan fraserna. Men vuxen är jag alla gånger.

Ska jag berätta om vårfesten? Orkar ni läsa?

Okej, vad kul! Det hela började i förrgår då det slog mig att en klänning behövde rotas fram - inte i sista sekund och så skor till detta + håret!? Jag lade det på is... Tills igår eftermiddag då det rafsades loss i garderoberna. Alltså mina kläder... Jag borde skapa ett blogginlägg med bildspecial med denna rubrik. "Alltså mina kläder..."

Den där guldaktiga klänningen, syrrans gamla, som jag hade nyår typ 2011/2012 och som är lite trasig, från H&M Divided - använder aldrig, för kort och inte så snygg. En svart trasa i bomullstrikå som skulle känna sig mer rättvist behandlad om den fick kallas nattlinne. Och så Di Leva-särken som verkligen är... superhärlig. Lovar att återkomma den dagen jag använder den. Med bild.

Okej, dessa grejer provade jag, blev svettigare och svettigare, funderade både på att banga och dra till H&M Divided på väg till festen. Men DÅ! Då kom jag på det. Brallorna, Julles gamla från en klädbytardag. En vit skjorta. Pers fluga. Mina svarta finaste småkängor. En kort kavaj. Snyyyyyggt! Då vare bara fram med åbäket till strykbräda (vem stryker regelbundet sina kläder? Kommentera!).

Pendeltåget kändes hemtamt trots lång jobbfrånvaro. Kände jobbkänslan. Pirrigt. Och så skrev jag ett tal till alla nior. Jättepirrigt.

På jobbet träffade jag kollegorna som stod och piffade till sig i personalrummet. Jag förade på rester från eftermiddagens personalmöte samtidigt som jag snyggade till mitt manus.

Klockan 18 började minglet! Och de gled in, alla fiiiiiiinklädda elever med kostymer och klänningar, ashöga klackar, avancerade frisyrer, snygga flugor och slipsar. Åttorna gled runt i serveringsutstyrsel och hällde upp cider i glasen. Det fanns massor av chips och ostbågar att mumsa på. Musikmajjen fotade. Lite duggregn.

Såklart blev det en del bus med platsbyten vid middagen, jag fick t.ex. be en gosse flytta på sig eftersom han satt på min plats. Förrätt, huvudrätt, efterrätt och proffsig prisutdelning av eleverna, typ "klassens lustigkurre/sjusovare/kompis". Gullisar <3

Efterrätten var godast.

Mitt tal gick bra.

Charlotte (hennes blogg: challetutt.se) styrde upp en lek medan vi väntade på att DJ:sen skulle bli redo. "Jag har aldrig..." Det började fint och kontrollerat, men både Charlotte och eleverna blev mer och mer i sitt esse och mot slutet höll jag andan och satt på mina händer av skräck över vilka tokigheter som skulle dyka upp. Hon skötte det dock fint. Och så drog dansgolvet igång, jag kunde schlappna av lite och svänga loss. Kände mig tantigare än någonsin där jag stod och ja, typ svängde med kroppen medan kidsen höll sig i en ring, hoppandes och vevandes.

Kul var det.

Spanade en del på kidsen som inte dansade, men som stod där jävligt obekväma (eller inte?) och jag kände den 16-åriga känslan i hela kroppen fast detta var 15 år senare. Usch och blä för att vara tonåring ibland alltså. Men jag ska inte måla fan på väggen heller, de kanske inte ville dansa! Det är ju också en viss coolhetsfaktor i att bara skita i, bara stå och bektrakta pöbeln, sen smyga hem och skriva en dikt om alltihopa.

Plötsligt ville jag hem till verkligheten. Jag är snart 31 år för fan. Speedad på Fanta med öron som höll på att sprängas av för skarp diskant, skyndade jag till pendeln.

Avslutningsvis kan jag toppa med att Per ringde på hemvägen, nykräkt med yrvaken baby. Den här dagen har således bestått av att handla blåbärssoppa, polarkaka, etc. samt promenera i spöregn för att slippa vara hemma i sjukstugan.

Puh!




Slutsats:
Jag älskar att vara vuxen.
Jag älskar mitt jobb.

Söndagsdelen

Förr i tiden hade DN alltid en längre intervju med en kändis i söndagsdelen och så en ruta där kändisen beskrev "en typiskt vanlig söndag". Jag vet inte varför, men jag har alltid älskat den där rutan "vanlig söndag". Nu har jag börjat prenumerera på pappers-DN igen och vad hittar jag, i fredagens tidning visserligen, men ändå. Självaste Boeoes Kaelstigen som beskriver den kommande helgen! Och ingen dålig helg var det heller. Releasefest för sitt eget album, besök på olika restauranger med kinesisk mat, konstutställningar, inspelning i studion, m.m... Dock råkade Kaelstigen själv uppdatera sin Insta från Malmoe och någon resa till Skåne kunde jag inte läsa om i DN. Lita inte på DN alltså!

I alla fall så leder detta in oss på ett nytt tema:

"Min måndag!"  
(observera praktisering av mindlessness hela dagen, se kursiv stil och läs mer här: http://agneslarsson.blogspot.se/2015/05/mindlessness-guiden.html)

Vaknar kl 03 av baby som vill dia, påminns om att syrran övernattar i min säng. Vaknar igen kl 07, sätter på kaffet och snor ihop en smoothie för två. Babyn äter s.k. "grötkakor" som jag snott ihop dagen innan för att hon ska kunna äta själv istället för att bli matad som hon brukar bli, vilket i och för sig är mysigt men inte så effektivt. Jag trycker några mackor. Syrran lånar trimmern och snaggar nacken, jag försöker få babyn att sova men misslyckas och vi kastar oss ut alla 3 på desperat promenad innan babysimmet. Babyn måste sova, men mina stresshormoner har tydligen förgiftat hela vagnen. 

"Vadå måste sova? Bebisar tar sig den sömn dom behöver. Ta det piano morsan." Jag hör nog hur det rasslar till i kommentarsfältet... Håller lite med. Men tror att det blir roligare på babysimmet om hon inte är dödstrött. 

Det blir en powernap för lillan, sen glider vi in på babysimmet. Ja, syrran med, eftersom hon helt spontant hängde på med lånad bikini som jag rafsade fram ur en låda därhemma.

Så badar vi våra 30 min, svabbar av oss lite snabbt och drar till Medis för ett BK-mål. Tänker på vägen dit: visst, 90-talet är tillbaka, men vissa grejer kan vi väl bara skippa? Jag talar om en viss sorts underbyxa. Syrran drar till plugget, babyn somnar och jag glider in på Monki, tjackar två klädesplagg. Sedan inser jag att hela eftermiddagen hägrar utan planer, så jag slänger iväg ett mess i en chattgrupp. 

Möter upp "Clarence" på en öppen föris i närheten, matar babyn, är med på sångstund och lär oss lite nya truddelutter, hänger... De stänger. Vi drar till Nytorget och drar en cappo, snackar lite om lathet vs. duktighet. Önskar en medelväg. Drar till Skrapan och kollar efter en bok, men sen säger vi hej då och jag promenerar söderut och hinner precis med min specialbuss vilket får mig att strunta i att glida in och köpa silvernagellack! Win-win-win - mindlessness de luxe! 

Hemma har klockan hunnit bli fem. Jag hänger snabbt upp de dyngsura babysimsgrejerna från förmiddagen, tinar lite barnmat som jag snott ihop och kokar ett paket nudlar till mig själv. 

Babyn är trött, jag är trött. Vi ligger på golvet. Är uttråkade. Jag far upp med benen i luften, typ "skulderstående" för er som kan yoga, viftar lite med benen. Som jag aldrig hört henne förut börjar babyn att skratta alldeles självmant, ett riktigt "haha", "hehe". Känner mig fjantig men glad och fortsätter såklart att tramsa hit och dit för att få höra denna melodi igen. Sen blir hon helt slut och somnar snabbt.

Det var min måndag det. Men blev ju inte som i DN söndag direkt där de beskriver hur en helt vanlig söndag skulle kunna se ut eller kommer att se ut. Det här blev ju mer som en dagbok i presens. Dåligt. Jag ska skriva en riktig "typisk söndag" någon gång. Kanske "drömsöndag"? En kompis till "DN Drömbostad"?

Utelivet och bakomdansarna

Idag är det söndag och jag sitter i en fåtölj med en kopp te. Men i fredags var jag ute på klubb för första gången på väldigt länge. Vääldigt länge alltså. Detta planerades redan i början på veckan eftersom Emma skulle fylla år på fredagen, vilket betytt att jag hela veckan sett fram emot detta och varit lite småpirrig sådär.

(Jag sitter i bebisens rum. Genom en reflektion i vardagsrumsfönstret ser jag in i köket. Och vad ser jag? Jo, att Per rullar kokosbollar till kvällsmat. Eftersom jag ser honom i fönstret ser det ut som att han bokstavligen står i himlen och rullar kokosbollar. Så symbolisk. Så fint!)

Småpirrig var det. Och så kom fredagen! Hur blev det sen då? Till att börja med hade jag för länge sedan bestämt skor för kvällen, ett par svarta platåaktiga som jag köpte för över ett år sedan men bara använt en gång: på min egen 30-årsfest. Vad jag mer skulle ha på mig hade jag som vanligt inte ägnat en tanke. Det kommer alltid som en överraskning och är lika för jävligt varje gång, jag rabblar ramsor om hur fuuuula kläder jag har och jag har FAN INGENTING att ha PÅ MIG och jag ser så TÖNTIG UT, som en MORSA PÅ AW!!! Per hjälpte mig, tack gode gud för honom. Det hela slutade med en klassisk Agnes-outfit som funkar till både vardag och fest. Avslappnat med blåjeans, en ostruken fladdrig något oversized, urtvättad skjorta hittad på second hand men ursprungligen från typ Kappahl, min nya snygga vårjacka och nej, inga genomtänkta dojjor, utan helt vanliga Converse. I soffan låg leopardkavajen, i sängen kjolen och strumpbyxorna. Långt inne i skogarderoben: festskorna. Däremot vågade jag mig på något mer smink och fick ganska markerade ögon vilket i alla fall bebisen tyckte var spännande. Läppstift gör ju alltid också susen - så även i fredags.

Detta med kläder hörrni. Kläder och "stil". Att känna mig som mig själv vad det nu är, är alltid det viktigaste för att jag inte ska bli orolig, stressad och känna mig i otakt och som insmord i något äckligt. Jaaaa, det är basala skitproblem, men wtf det här är ju en modeblogg, okej!? En dag på jobbet i tveksamma kläder är en jävla skitdag oavsett hur mycket orättvisor i världen det finns. Så blir det plötsligt partaj vilket är jättekul och man ska "klä opp sig" som om det vore maskis. Klack, klack, foundation och tunna strumpbyxor. Nej, nej, inte min grej.

Vi började med pizza hos födelsedagsbarnet och jag försökte sno åt mig lite kvalletid med hennes unge. Sedan bestämde vi oss för taxi till stället och stället var: Panama Francis som det numera heter, tidigare Sommar tror jag, men allra tidigast Trädgården. Jag hade väntat mig att stå i kö och frysa vilket jag inte alls såg fram emot, men när var bara var att glida in blev jag ändå besviken och tänkte: Vad? Inget folk? Inget kul? Fel ute?

Som så många andra hängde jag mycket på det där stället för c:a 5-10 år sedan (vet inte exakt när?) och det var typ exakt likadant där nu. Kändes tryggt alltså! Vi bestämde oss för att hänga i rummet längst in för där var det mest folk och bäst musik. Den lilla dansringen började anta sin välkända form och vi blev mer och mer taktsäkra. Och då. Då kom allt tillbaka. Då mindes jag, då mindes jag ett fenomen jag inte tänkt på på väldigt länge, men som är så signifikant för vissa dansgolv. Just det! De där, de där bakomdansarna. Som smyger upp bakom en utvald lady, som står c:a 10 cm bakom henne och tafatt rör på kroppen fram och tillbaka och tittar på henne med lite halvöppen mun. Den förste i rutig flanellskjorta, han tog rygg på Maria han, stod bakom henne och vaggade, höger, vänster. Kanske en halv låt? Sedan smög han vidare... Senare såg jag honom bakom dansgolvets längsta tjej som verkade självsäker och cool i trendsäker magtröja och hög tofs. Kvällens andre bakomdansare vågade sig in i vår ring, men rörde sig ännu mindre till musiken än den förste och snarare stod stilla och stirrade - på mig, tror jag! Jag blev mycket nervös av detta och ville absolut inte titta tillbaka, men inte heller visa att jag var nervös för det kunde ju tolkas som att jag var lite sådär... förlägen och smickrad. Vilket jag INTE VAR! Seriöst. Snabbt gjorde jag en förflyttning till andra sidan ringen vilket gav mig mer överblick och han gled snart undan. En tredje typ hade träningsjacka på sig och stod helt stilla med benen, men liksom vred överkroppen. Bakom Victoria.

Bakomdansarna är superduperobehagliga, anser jag. Om du läser detta och vet med dig att du är en bakomdansare: bara sluta. Istället kan du närma dig den eller de som du vill dansa med eller prata med och liksom dansa med, d.v.s. se i ögonen, le lite, röra mer dansant på kroppen, klappa händerna kanske. Välkommen in i ringen, men strunta i smygandet, vaggandet, stirrandet.

Trots allt vande vi oss ganska snabbt vid bakomdansarna och jag fokuserade mer på att spana in vad folk hade på sig. Väste till Emma: "jag tror jag ska bli hiphopare", men strax efter att jag synat Linda Pira-kopian fastnade jag istället för den här coola 90-talsgrejen som ändå dominerade. Spice up your life alltså.

Danselidansa, hänga ute, hänga inne, dricka öl, gå på toa, sitta och deep talka lite, hälsa på nån som nån kände. Det är väl det det handlar om ifall vi ska teoretisera företeelsen: att gå ut. Trevligt, kul, härligt, svängigt. Men så tar det stopp och man vill bara hem! Vi tog taxi och det gick snabbt och när jag låste upp dörren vaknade babyn av dörrljudet, men det var bara mysigt för då fick jag se att hon faktiskt finns och att nu är nu, trots tidsresan i en verklighet "där ute" som är precis som förut.

Snart ser ni mig i vimlet igen, det kan jag lova!

Shopping och en promenad

För första gången på länge promenerade jag idag nästan hela Drottninggatan fram, näsan åt söder. Jag har haft en konstig idé om att jag längtat efter detta stråk, men insåg ungefär vid Hurtigs konditori att det förstås bara varit just en konstig idé. Utanför Åhléns City när jag sicksackat mig fram med vagnen genom folkmassorna, där stod en Michael Jackson-imitatör. Bergsprängarens säregna läte dånade mellan husen mitt i kommersen och stressen och trängseln. I'm bad, I'm bad. Att gå in i en affär och kika lite var det inte tal om, jag ville bara bort från denna gata, upp på Söders höjder, men allra helst till Årsta. Inte ens Lagerhaus gick jag in på!

I Gamla stan blev det knappast bättre, men det kunde man ju räkna ut. Kullerstenar dessutom med sovande baby.

Så kom vi äntligen upp på Söder bland trendsäkra typer och små nätta boutiqer. Men tror ni det var här självaste shoppingsuget slog in? In på Granit och kika lite? Kanske ett par roliga leggings från Monki? Nej, vagnen gick ända till Åhléns Skanstull innan jag hittade en ursäkt för att slinka in och kiiiiika lite bara.

Oooooh, tror ni inte jag ville ha följande:
Kläder med vattenmelonsmönster på till babyn, tigermönstrade byxor till babyn, allt annat mönstrat på hela avdelningen till babyn, kökshanddukar med kurbitsmönster, en skrivbok, pastellfärgade nagellack, cognacsfärgad skinnväska. En bra stund stod jag och smekte varorna innan jag med bestämdhet lade tillbaka dem, men alldeles för länge fastnade jag visst vid de cognacsfärgade skinnväskorna eftersom jag upptäckte flera olika modeller och storlekar. Men jag tog så förnuftet till fånga och rafsade tillbaka dem på ställningen, för att målmedvetet fösa ut vagnen med mig själv i släptåg - mot utgången. Och somliga straffar gud med samma - för DÄR gick min direktbuss från Å till porten, adjöss och good bye!

Budskapet lyder:
När du letar efter någonting du tror att du behöver, så behöver du i själva verket bara en buss raka vägen hem.

För HÄR finns det prylar kan jag lova! Mer om det en annan gång.

Att börja...

...är inte lätt. Hur då liksom och om vad? Så självutlämnande blir det också, även om jag försöker vara allmän. Mitt för- och efternamn.se till och med. Men jag känner i hela kroppen att det just nu skulle passa så förbaskat bra att just blogga. Jag är ju egentligen en sådan som bloggar, visste du det? Nu kommer det: den där ursäktande stilen, hålla ryggen fri, o.s.v... Lika bra att låta bli då.

Livsstilsblogg - finns det något fulare ord?

Låt mig börja med en enkel dagbok.

MÅNDAG
Vaknade tidigt av babyjoller, men fick sova vidare en stund. Frukost var det ont om, skåpen gapade tomma liksom min mage, men påhittig som jag är stekte jag på det sista ägget, delade på hälften och lade som pålägg på en varsin knäckeskiva. Den sista skvätten mellanfil fick gå med en hackad äppelbit som legat och brunat till sig i kylen över helgen. Men ett delat äpple håller sig längre än jag kunde tro visade det sig! Så strödde jag Santa Maria ingefära och ringlade honung på filen och det kändes riktigt festligt till slut. Kaffe fanns det också.

Babysim heter det på måndagsförmiddagar. Vi gillar det skarpt, är bäst i bassängen. Kommer dit och äger stället bara. Firade med för stark mat på Peony.

När vi kom hem en sväng bestämde jag mig för att inte värma en tragisk Nestlé-burk till babyn, men hon var inte så sugen på det hemlagade och jag kände ändå att varför inte, varför inte, varför inte bara köra de där burkarna (ok, det finns andra märken, ville mest spä på) till babyn utan minsta dåligt samvete och så lagar vi egen babymat när vi känner för det. Orkar inte vara en sån där morsa jag säger till andra att de inte ska vara för att det är så onödigt att gå runt med dåligt samvete för allt man inte gör istället för att känna sig nöjd och belåten med allt man gör. Klassiskt tema.

Nåväl, vi tog oss till Söder jag och babyn, mötte upp Malin och så fikade vi vid Nytorget, latte och bulle, såg kändisar och en tv-inspelning med en programidé som jag redan kommit på för lääänge sedan. Blev faktiskt skitsur för det, kanske skriver något längre om saken senare... Vi får se... Förbannad blir man i alla fall!

(Nu när jag skriver stryker Per runt i lägenheten och gör sig i ordning för läggdags, typ hänger tvätten, hämtar vatten, släcker lampor vilket gör det väldigt svårt att koncentrera sig. Du vet när du väntar på att någon ska gå och så tar det bara för lång tid, allt blir utdraget och det händer aldrig. Nu kommer han in här i vardagsrummet, kollar om förstärkaren är avstängd vilket den är och frågar: vad är det här för konstigt program, om teven som står på mute. Det är något "Hela blabla bakar", men jag mumlar: nåt bakprogram. God natt, säger han. Mm god natt.)

Malin och jag hittade en extreemt märklig gemensam nämnare, tyvärr kan jag inte skriva om det, men det var som sådär helt supermärkligt. Om det hade varit en film hade man tyckt att det var stört överdrivet.

I regnväder promenerade vi hemåt, över den bullriga, blåsiga Skanstullsbron och jag kände lite livet i mig, kom hem med blöta hårtestar och utbrast nästan ett: "aah härligt", men inte.

Per stod och dammsög i bara fillifjongerna, jag lämnade babyn och gick till Ica. Surrade i telefon med syrran på vägen men använder ej headset så det blev ganska jobbigt till slut med kundkorg på armen, men det är värt det väldigt länge bara för att få prata med henne.

Hemma igen var babyn trött och hungrig, klunkade välling och somnade snabbt. Vi vuxna lagade pasta carbonara, snabbstädade och kollade på två dåliga tv-program. Åh vad jag ska skriva om det här i bloggen snart. Om all dålig tv! Visst, jag fattar att det är svårt att skapa ett helt tv-program, en serie eller vad det nu kan vara, but still!!! Jag tycker det är extremt konstigt att det sänds ett sådant massiv av extremt dåliga, sega och ointressanta program. Ungefär lika konstigt som om någon alltid skulle tala i tempusformen preteritum. Och det vet jag eftersom jag nyss har träffat på en.

Förlåt, förlåt om jag tråkat ut dig! Lova att inte håna mig på något sätt bakom min rygg i så fall, typ:
- Såg du att Agnes har börjat blogga?
- Va, äre sant? Agnes?
- Ja, Agnes!

Testa gärna alternativet:
- Jag såg att Agnes har börjat blogga, hon verkar gilla det, men det där med bloggar har aldrig varit min grej.
- Intressant att du säger det, själv läser jag en del bloggar, men just Agnes blogg föll mig inte i smaken eftersom jag inte är så intresserad av att läsa om vad andra åt till frukost.

Så, med ryggen fri, tack för att du läste.