Utelivet och bakomdansarna

Idag är det söndag och jag sitter i en fåtölj med en kopp te. Men i fredags var jag ute på klubb för första gången på väldigt länge. Vääldigt länge alltså. Detta planerades redan i början på veckan eftersom Emma skulle fylla år på fredagen, vilket betytt att jag hela veckan sett fram emot detta och varit lite småpirrig sådär.

(Jag sitter i bebisens rum. Genom en reflektion i vardagsrumsfönstret ser jag in i köket. Och vad ser jag? Jo, att Per rullar kokosbollar till kvällsmat. Eftersom jag ser honom i fönstret ser det ut som att han bokstavligen står i himlen och rullar kokosbollar. Så symbolisk. Så fint!)

Småpirrig var det. Och så kom fredagen! Hur blev det sen då? Till att börja med hade jag för länge sedan bestämt skor för kvällen, ett par svarta platåaktiga som jag köpte för över ett år sedan men bara använt en gång: på min egen 30-årsfest. Vad jag mer skulle ha på mig hade jag som vanligt inte ägnat en tanke. Det kommer alltid som en överraskning och är lika för jävligt varje gång, jag rabblar ramsor om hur fuuuula kläder jag har och jag har FAN INGENTING att ha PÅ MIG och jag ser så TÖNTIG UT, som en MORSA PÅ AW!!! Per hjälpte mig, tack gode gud för honom. Det hela slutade med en klassisk Agnes-outfit som funkar till både vardag och fest. Avslappnat med blåjeans, en ostruken fladdrig något oversized, urtvättad skjorta hittad på second hand men ursprungligen från typ Kappahl, min nya snygga vårjacka och nej, inga genomtänkta dojjor, utan helt vanliga Converse. I soffan låg leopardkavajen, i sängen kjolen och strumpbyxorna. Långt inne i skogarderoben: festskorna. Däremot vågade jag mig på något mer smink och fick ganska markerade ögon vilket i alla fall bebisen tyckte var spännande. Läppstift gör ju alltid också susen - så även i fredags.

Detta med kläder hörrni. Kläder och "stil". Att känna mig som mig själv vad det nu är, är alltid det viktigaste för att jag inte ska bli orolig, stressad och känna mig i otakt och som insmord i något äckligt. Jaaaa, det är basala skitproblem, men wtf det här är ju en modeblogg, okej!? En dag på jobbet i tveksamma kläder är en jävla skitdag oavsett hur mycket orättvisor i världen det finns. Så blir det plötsligt partaj vilket är jättekul och man ska "klä opp sig" som om det vore maskis. Klack, klack, foundation och tunna strumpbyxor. Nej, nej, inte min grej.

Vi började med pizza hos födelsedagsbarnet och jag försökte sno åt mig lite kvalletid med hennes unge. Sedan bestämde vi oss för taxi till stället och stället var: Panama Francis som det numera heter, tidigare Sommar tror jag, men allra tidigast Trädgården. Jag hade väntat mig att stå i kö och frysa vilket jag inte alls såg fram emot, men när var bara var att glida in blev jag ändå besviken och tänkte: Vad? Inget folk? Inget kul? Fel ute?

Som så många andra hängde jag mycket på det där stället för c:a 5-10 år sedan (vet inte exakt när?) och det var typ exakt likadant där nu. Kändes tryggt alltså! Vi bestämde oss för att hänga i rummet längst in för där var det mest folk och bäst musik. Den lilla dansringen började anta sin välkända form och vi blev mer och mer taktsäkra. Och då. Då kom allt tillbaka. Då mindes jag, då mindes jag ett fenomen jag inte tänkt på på väldigt länge, men som är så signifikant för vissa dansgolv. Just det! De där, de där bakomdansarna. Som smyger upp bakom en utvald lady, som står c:a 10 cm bakom henne och tafatt rör på kroppen fram och tillbaka och tittar på henne med lite halvöppen mun. Den förste i rutig flanellskjorta, han tog rygg på Maria han, stod bakom henne och vaggade, höger, vänster. Kanske en halv låt? Sedan smög han vidare... Senare såg jag honom bakom dansgolvets längsta tjej som verkade självsäker och cool i trendsäker magtröja och hög tofs. Kvällens andre bakomdansare vågade sig in i vår ring, men rörde sig ännu mindre till musiken än den förste och snarare stod stilla och stirrade - på mig, tror jag! Jag blev mycket nervös av detta och ville absolut inte titta tillbaka, men inte heller visa att jag var nervös för det kunde ju tolkas som att jag var lite sådär... förlägen och smickrad. Vilket jag INTE VAR! Seriöst. Snabbt gjorde jag en förflyttning till andra sidan ringen vilket gav mig mer överblick och han gled snart undan. En tredje typ hade träningsjacka på sig och stod helt stilla med benen, men liksom vred överkroppen. Bakom Victoria.

Bakomdansarna är superduperobehagliga, anser jag. Om du läser detta och vet med dig att du är en bakomdansare: bara sluta. Istället kan du närma dig den eller de som du vill dansa med eller prata med och liksom dansa med, d.v.s. se i ögonen, le lite, röra mer dansant på kroppen, klappa händerna kanske. Välkommen in i ringen, men strunta i smygandet, vaggandet, stirrandet.

Trots allt vande vi oss ganska snabbt vid bakomdansarna och jag fokuserade mer på att spana in vad folk hade på sig. Väste till Emma: "jag tror jag ska bli hiphopare", men strax efter att jag synat Linda Pira-kopian fastnade jag istället för den här coola 90-talsgrejen som ändå dominerade. Spice up your life alltså.

Danselidansa, hänga ute, hänga inne, dricka öl, gå på toa, sitta och deep talka lite, hälsa på nån som nån kände. Det är väl det det handlar om ifall vi ska teoretisera företeelsen: att gå ut. Trevligt, kul, härligt, svängigt. Men så tar det stopp och man vill bara hem! Vi tog taxi och det gick snabbt och när jag låste upp dörren vaknade babyn av dörrljudet, men det var bara mysigt för då fick jag se att hon faktiskt finns och att nu är nu, trots tidsresan i en verklighet "där ute" som är precis som förut.

Snart ser ni mig i vimlet igen, det kan jag lova!